Där ingenting någonsin händer, av Hamit Aktas

Hamit Aktas debut Med mörkret som vittne räknar jag som en av förra årets bästa böcker. Det innebär naturligtvis att förväntningarna på uppföljaren är högt ställda.

Om boken

”I det lugna villaområdet tar en sexårig pojke sin åttaåriga syster i handen för att gå till sina morföräldrar. De kommer aldrig fram. Veckan därpå hittas flickan strypt och dumpad i sjön. Poliskommissarierna Alina Rosander och Hreinn Sigurðurson sätts på fallet.

Julia, idag 17 år, missbrukare och hemlös, utsattes åtta år tidigare tillsammans med sin lillebror Theo för ett kidnappningsförsök. Julia lyckades undkomma, men Theo återfanns aldrig. Minnet av att inte ha kunnat rädda sin lilllebror har aldrig bleknat.

John Messmer har dragit sig tillbaka efter avtjänat fängelsetstraff, utan tanke på att någonsin återvända till yrket som utredare.

När utredningen kring de försvunna barnen visar sig vara ett seriefall hör polischef Claes Brandeby av sig till sin tidigare stjärnvärvning. Johns omedelbara reaktion är ett klart och tydligt nej. Men efter att ha övertalats av sin fru bestämmer han sig för att hjälpa sina före detta kollegor.”

Malmsjö

Jonas Malmsjö står återigen för inläsning och här finns inget att klaga på. Han gör det suveränt, som alltid.

Jag sympatiserar med dina känslor

Det tåls att upprepas: Första boken, Med mörkret som vittne, är en av förra årets bästa böcker. Den var lyckad på så många plan.

Jag slås av att det är en ganska kort bok. Ännu kortare med tanke på att det är Malmsjö som läser, men ändå sitter allt. Jag tycker inte att storyn känns ruschad eller att något missas. Lite impad blir jag med tanke på att Aktas, mitt i all nerv, ändå hinner slänga in saker som att låta Messmer känna av historiens vingslag när han rör sig inne i stan. Vi får återkommande små historielektioner om till exempel platser som besöks. Överflödigt? På något vis ja, och det här är en typisk detalj som ofta brukar störa mig (som när Kepler ska slänga in en förklaring om bakgrunden till ortsnamnet Tensta, vilket inte tillför något alls), men det funkar av någon anledning – Aktas lyckas med bedriften att charma mig med ovidkommande information! Likaså gäller att Aktas lyckas på andra plan – delar av intrigen känns väldigt överdriven, men det är skrivet på ett sätt som gör att köper allt. Jag vet inte riktigt hur stor eller liten trovärdigheten i polisarbetet eller Messmers återkomst i form av konsult egentligen är, men samma sak där – Jag köper det utan att ifrågasätta. Ralf är en av berättelsens arslen. Han beter sig på ett sätt som gör att jag undrar om han verkligen hade kunnat behålla en sån position i verkliga livet, men så vet man ju att det händer. Att höra honom sättas på plats blir en njutning.
Min gråhåriga Ljudboksklubbskollega pratar ofta om realistiska karaktärer som i grund och botten är superhjältar – diskbänkssuperhjältar. Messmer är en sån, som beskrivs som den bästa av de bästa. Han är inte ofelbar, men han är en jävla supersnut som alla (nej: de flesta) absolut vill ha tillbaka i tjänst för att han är övermänskligt duktig på det han gör.

Och på tal om hemska människor så förekommer en hel del såna: pedofiler, barnamördare. Där ingenting händer skiljer sig på många sätt från debuten tycker jag, men inte på ett dåligt sätt. Den är mindre i skala eftersom debuten tog oss till Frankrike för parallellhistorier medan den nya är Stockholmsbaserad. Jag tycker att den är lika bra, håller en ännu högre nerv.

Och nu kommer det: Det stående skämtet ”Jag sympatiserar med dina känslor”, ord som uttalades när debuten recenserades av Ljudboksklubben, har smugits in som ett easter egg. Det är ta mig fan lika fint som när Jeridi skrev in två mazarinmissbrukande, gnabbande snutar vid namn Carlén och Westberg.

Och nu kommer det, del två: Ibland händer det att jag lyssnar på böcker och blir avundsjuk. Som författare. Ibland kan det handla om idéer jag önskar att jag själv hade fått, men oftast handlar det om språkbruk. Att en författare lyckas formulera sig och driva intrigen fram på ett så vackert vis att jag kan sitta och tänka att ”Sådär hade jag inte kunnat skriva”. Senast var det när jag läste Andrev Waldens ”Jävla karlar”. Nu är det Hamit Aktas jävla förmåga att jonglera med orden som faktiskt bitvis gör mig stum av förundran. The force is strong in this one.

Där ingenting någonsin händer landar på 4,5 av 5 pannkakor

De förblindade, av Katarina Wilk

Katarina Wilk levererar första delen i en tänkt trilogi som är delvis verklighetsbaserad. Spännande!

Om boken

”Inspirerad av verkliga händelser djupdyker författaren Katarina Wilk i ämnet subtil psykisk misshandel. När vi har har oturen att möta en människa med ett mörker upptäcker vi det oftast inte till en början. Och vi hinner inte springa för livet innan det är för sent …

De förblindade är en psykologisk relationsthriller där huvudkaraktären Clara von Essen, psykolog med egen mottagning, möter galleristen Maximilian Malmström. En man med lågmäld personlighet men en magnetisk karisma.

En bit in i relationen inser Clara att hon delar en mörk hemlighet med en av sina patienter. Upptäckten leder henne ner i en djup labyrint och tvingar henne att ställa frågan till sig själv: Vem är egentligen frisk och vem är galen?”

Hedda

Hedda Stiernstedt står för inläsning och jag har älskat hennes träffsäkra, ibland lite sorgsna ton sedan jag lyssnade på Mats Strandbergs ”Slutet”. Hon gör denna suveränt.

Narcissist, javisst

De förblindade är som sagt delvis verklighetsbaserad, vilket märks. Den har, för att uttrycka mig så gott jag kan, en personlig aura. Det känns att författaren vill mer än underhålla.

Det är välskrivet och man blir indragen direkt. Jag blir förbannad och irriterad väldigt fort. HUR är det möjligt att Clara inte ser eller tar varningssignalerna på allvar snabbare? Som lyssnare vill man liksom kliva in och stoppa henne och uppmana. ”Kom igen, det är ju uppenbart!”. Men så vet man ju att det är så här det funkar. Narcissister är mästare på att linda folk runt sina fingrar och få såna här varningssignaler att verka mindre än de egentligen är eller få offren (för offer är de som råkar ut för dem) att tänka bort på grund av alla fantastiska egenskaper. Som lyssnare fattar man ju såklart att det ska gå åt helvete och att Claras Maxi är ett regelrätt svin. Det får det liksom att klia lite i en.

Det har påtalats att boken innehåller en hel del sex. Ja. Det gör den och jag måste påtala, för en gångs skull, att det faktiskt tillför. Jag tycker inte att något av det sexuella känns onödigt eller påklistrat. Det för handlingen framåt, det är en del av intrigen – Men låt det inte avskräcka er som eventuellt är tråkigt pryda – Det förekommer som sagt en hel del sex, MEN det är inte utstuderat eller onödigt målande på något sätt.

Jag tycker väldigt mycket om hur intrigen rullar fram. Man blir liksom fast och vill verkligen veta vad som ska hända Clara och samtidigt blir man intresserad av de här karaktärerna som rör sig runt henne. Det händer något ungefär halvvägs in i boken som för mig blir lite av en vattendelare. Jag tänker inte spoila något men det sker ett litet ”skifte” i berättandet. Det är snyggt, det är smart och det är välbehövligt för att få en ny sida och en massa annat, men samtidigt så tycker jag bitvis att berättelsen tappar lite fart ett tag. Det blir lite som att slängas tillbaks från början och jag vill ju verkligen fortsätta där vi var innan. Samtidigt kan jag, som författare, inte heller se hur man hade kunnat göra det annorlunda. Att skifta mellan kapitel hade inte blivit effektivt och när jag väl finner mig i situationen funkar det, men på något sätt upplever jag ändå att det nästan, nääästan blir som två böcker i en. Som sagt. Gillar OCH ogillar, men det hämtas hem, inte minst tack vare Wilks vackra språk och förmåga att dra in oss i det krypande obehaget och irritationen.

De förblindade är en bok som sticker ut. Jag tycker väldigt mycket om den, trots den där långa utläggningen ovan. Den hade onekligen gjort sig jävligt bra som tv-serie.

De förblindade landar på 4 av 5 pannkakor

Svarta segel, av Rebecka Edgren Aldén

Jag tokhyllade Rebeckas smarta, täta Deadline för några år sedan. Det här är första delen i hennes serie om Sjöräddarna, som släpptes 2022.

Om boken

”En ensam segelbåt ligger och driver vind för våg på Möjafjärden. När sjöräddaren Annika går ombord är det helt tomt. Båten är övergiven. Men har den verkligen slitit sig? Ankaret är upptaget och alla tampar ligger på plats. Ett mysterium.

Värmen dallrar i luften när Joanna står på bryggan och ser ut över småbåtshamnen. Hon ska segla några dagar med sin storebror Zack. Med sig ombord har hon en tung sorg. Ska havet och samvaron kunna läka henne? Det blir några dramatiska och stekheta dagar till havs som förändrar allt.”

Leining

Leining läser och gör det som vanligt klanderfritt.

På Sandhamn kan alla höra dig skrika

Första delen i Edgren Aldéns nya sjöräddarserie ter sig som en mardrömsversion av Skärgårdsdoktorn. Borta är det mysiga, ersatt av psykologisk spänning och mörker. Visst är miljöbeskrivningarna och båtlivet vackert beskrivet, men något illavarslande, obehagligt ligger hela tiden som en filt över det hela. Riktigt snyggt iscensatt. Det för tankarna till lätt klaustrofobiska filmer om folk som är fast på ogästvänliga platser.

Persongalleriet är levande och välgestaltat. Dialogen är trovärdig. Intrigen lovar mycket och katastrofen känns hela tiden nära. Tillbakablickarna vittnar också om att något stort kommer att avslöjas, och så är det. Edgren Aldén får till det här riktigt, riktigt bra. Oväntade vändningar finns det gott om och slutklämmen är förbaskat snygg – Vissa delar har man kanske kunnat räkna sig till (utan att det på något sätt förstör) och andra överraskningar landar som lavetter i snabb följd.

Det finns mycket att tycka om här och det bådar gott inför resten av serien. Jag är fortfarande mer förtjust i Deadline, men vi är inte direkt bortskämda med böcker om sjöräddare, eller hur?

Svarta segel landar på 4 av 5 pannkakor

Den sista sommaren : när gängen mördade ett barn, av Karl Enn

Karl Enn har bevakat händelserna kring mordet på Adriana och ger oss en rejäl djupdykning i allt som ledde till den tragiska händelsen.

Om boken

”En augustinatt smiter tolvåriga Adriana ut med några kompisar för att köpa hamburgare. Nästa morgon vaknar ett helt land upp till det ofattbara: gängen har skjutit ihjäl ett oskyldigt barn. Händelsen visar sig ha rötter i en blodig konflikt som startade mellan två unga män för över ett decennium sedan. En konflikt som passerat gräns efter gräns tills allt kulminerar under några kokande sommarmånader.

”Den sista sommaren” är en skildring av en tragedi, och en berättelse om hur gängens hänsynslösa krig har förändrat Sverige. Det handlar om männen som drivit utvecklingen, de som kommit i deras väg, de som försökt göra motstånd, och om ett samhälle som stått handfallet.”

Carl Jacobson

Carl Jacobson står för inläsning. Det är en ny bekantskap för min del även om han läst in hel del – merparten fakta vad jag kan se. Jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb.

Verklighet – sorgligare än fiktion

Låt oss aldrig glömma Adriana. Barn ska inte behöva råka ut för skiten som vuxenvärlden skapar, något som dessvärre är ofrånkomligt.

Karl Enn har gjort en rejäl djupdykning i gängkonflikterna som trappas upp från cirka 2015 fram tills det att skotten brinner av den där augustinatten.

Det är en fascinerande, spännande, skrämmande och sorglig skildring av ett av våra allra största samhällsproblem. Karl är oerhört väl insatt och roddar kronologiskt i händelserna på ett sätt som gör det lätt för att oss att följa med. Ja, det är många namn att hålla koll på, som bland annat min Ljudboksklubben-kollega påtalat, men det är inget som stör mig. Det går inte att navigera i det här träsket utan att nämna alla namn och utan en viss lätthet för oss utanför att blanda ihop folk, men det är inte på något sätt avgörande för historien i sig. Om något visar det på ett än tydligare sätt hur stort och komplext det här problemet är och hur många som är involverade.

Det är snyggt uppbyggt, allt berättas med precis den detaljrikedom som behövs och det här är en bok jag plöjer igenom. Det är svårt att pausa samtidigt som jag önskar att det snarare var en spänningsroman och inte en samtidsskildring.
Skildringen av den ödesdigra natten sticker ut lite extra. Det är nervigt och förbaskat snyggt berättat från flertalet perspektiv hela händelseförloppet som leder till vad som hade kunnat urarta i en masskjutning men slutar med att en tolvårig flicka mister livet. Jag vill med detta inte trycka på ett underhållningsvärde, men Karl Enn skildrar denna nyckelscen på ett både dokumentärt, spännande och gripande sätt. Det krävs en skicklig författare för att få ihop scenen så nervig och det sammanfattar egentligen boken som helhet. Det märks att det lagts åtskilliga timmar på att berätta vad som – dessvärre – är en högaktuell och oerhört viktig bok.

Det ger oss en inblick i en farlig värld som dessvärre kommit allt närmre och allt som oftast drabbar oskyldiga. Det är dessutom berättat utan pekpinnar eller politiska agendor, vilket uppskattas.

En av årets starkaste böcker. Sorglig i all sin verklighet. Barn ska kunna leva fritt och drömma om framtiden. De ska inte behöva oroa sig över eller falla offer för gängvåld. Mina tankar går till Adriana, hennes familj och alla familjer som drabbas.

Den sista sommaren kammar hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Den vänstra vägen, av Olof Spaak

Spaak, mannen som bland annat regisserat avsnitt ur en av mina absoluta favoritserier Tunna blå linjen, debuterar med en annorlunda spänningsroman.

Om boken

”Han är regissören på gränsen till sitt stora genombrott. Snart ska han bli pappa och tillsammans med sin fru flyttar han ut till ett ensligt renoveringsobjekt på landet.

En mörk kväll lämnar någon en låda med ett avhugget gethuvud utanför deras dörr. Varför?

Under skrivandet av tv-serien Inferno har han gått med i ett hemligt sällskap. Till en början handlar det om research inför serien, men sakta men säkert blir han alltmer hänförd av de mörka sekteristiska ritualerna och framgången de lovar. När han till sist vill backa ur är det redan alltför sent.

I takt med att det märkliga huset blir beboeligt och att sonen kommer till världen sugs han djupare in i sällskapets mörka värld. Är han på väg mot galenskap eller upplysning?

Den vänstra vägen är en spänningsroman om tro, identitet och vad som väntar bortom döden – och om en tv-serie med ett djupt mänskligt mörker.”

En okänd röst

Måns Westling står för inläsning. Han har läst in en del tidigare, men det är första gången jag lyssnar till honom – och han gör detta riktigt bra. Bra inlevelse, bra ton. Inget att klaga på och klaga, det kan jag!

Hell Spaak

Jag är ju som känt filmnörd, så jag blir naturligtvis genast nyfiken på en spänningsroman som handlar om en regissör som söker inspiration till ett nytt projekt.

Det ska sägas direkt att Den vänstra vägen är en spänningsroman som sticker ut, och sånt gillar ju jag. Det är oförutsägbart, välskrivet och intressant – men definitivt inte för alla. Väntar man sig rak standardspänning så är man kanske fel ute. Klarar man inte av ”övernaturliga” inslag så kanske man också är det. Eller övernaturligt är det ju egentligen inte, men kan nog tolkas så av folk som är vana vid en viss typ av genrelitteratur.

Det finns mycket jag gillar med det här. Som filmnörd intresserar jag mig naturligtvis för regissörens resa mot drömmen om det stora genombrottet – och hoppas på att få hänga med på lite inspelningar. Att vi får ta del av det faktiska manuset som ett eget perspektiv är riktigt snyggt. Ett drag som funkar finfint. Det är också oförutsägbart, välskrivet och trovärdigt.

Det finns något som drar ned spänningsnivån lite för egen del. Jag har lite svårt att sätta fingret på det. Det kan handla om att jag matats med ”hemliga sällskap”-intriger så pass mycket i främst film och serier under åren att jag är lite less på det – på samma sätt som jag knappt kan stoppa mig själv från att sucka när jag läser en baksidestext som nämner något om sekter. De här delarna med det hemliga sällskapet är snygga och intressanta – inte minst när man sett Spaak sitta i Nyhetsmorgon och berätta lite om hur delar av det är självupplevt – men jag kan tycka att de bitarna ibland blir lite tjatiga, att tempot sinkas lite. Men det är jag. På det stora hela så är Den vänstra vägen oavsett en imponerande, annorlunda debut som bådar väldigt gott inför framtida manus signerade Olof Spaak.

När du fördjupar dig i en bok av Olof Spaak, kanske hans tankeväckande karaktärsskildringar inspirerar dig att reflektera över ditt eget liv – inklusive så skyddar du dina. Här är några steg för att säkra dina tillgångar:

Den vänstra vägen landar på 3,5 av 5 pannkakor

Ibland vill man bara försvinna in i en värld av glitter och glamour och vad passar bättre då än att dyka ner i det kungliga livet?

Nu ska jag dela med mig av mitt favoritsätt att hålla koll på kungligheter. Allt om Kungligt är en webbplats som erbjuder dagliga doser av kungligt skvaller och exklusiva avslöjanden, perfekt för dig som vill ha koll på de senaste händelserna inom både svenska och internationella kungafamiljer.

Prinsessan Madeleines livsförändringar

Först och främst, deras artikel om Prinsessan Madeleines livsförändringar fångade verkligen mitt intresse. Man får en känsla av att vara en del av de kungliga kretsarna, även om det bara är för en stund. Artikeln beskriver inte bara händelserna utan ger också en djupare insikt i de känslomässiga aspekterna av hennes liv, vilket gör läsningen ännu mer engagerande.

Internationella Kungahus

Men det är inte bara snacket om de svenska kungligheterna som fascinerar. ”Allt om Kungligt” täcker även internationella kungahus med samma noggrannhet och entusiasm. Jag blev särskilt imponerad av deras rapportering om Prins Harry och Meghan Markles senaste äventyr. Artikeln var fylld med detaljer och insikter som jag inte hade hittat någon annanstans, och det märks att redaktionen verkligen brinner för sitt ämne.

Modeinspiration och stilanalys

Sajten är inte bara en källa för kungligt skvaller, utan också en skattkammare av modeinspiration. Kronprinsessan Victorias stilval analyseras med en noggrannhet som får vilken modeälskare som helst att dregla. 

Kronprinsessan Victorias nobelklänningar

Deras modekoll-sektion är en personlig favorit, de vet verkligen hur man fångar essensen av kunglig elegans. En artikel om Victorias nobelklänningar genom åren var särskilt minnesvärd, med detaljerade beskrivningar och vackra bilder som gjorde att jag nästan kände tyget mellan fingrarna.

För den som gillar lite extra glitter och glamour i vardagen, erbjuder ”Allt om Kungligt” också en fest- och premiär sektion som täcker allt från kungliga galor till kändisfester. En särskild artikel om kungaparets galaafton på Djurgården var både underhållande och informativ, med massor av bilder som gav en känsla av att vara där själv, mitt bland de glittrande klänningarna och flådiga smokingarna.

Om du är sugen på lite kunglig underhållning rekommenderar jag starkt att du kollar in Allt om Kungligt. Det är som att ha en egen privat hovreporter, alltid redo att dela de mest fascinerande och glamorösa berättelserna. Och vem vet, kanske hittar du din nya guilty pleasure här. 🥞🥞🥞🥞🥞 av 5 pannkakor!

Så nästa gång du vill fly verkligheten för en stund, vet du vart du ska vända dig. Allt om Kungligt erbjuder en perfekt mix av nyheter, mode och fest som gör att du alltid kommer tillbaka för mer.

Recension: Det andra arvet

Bestseller, av Pascal Engman

Herr Engman, känd från spårvagnen, är tillbaka med Vanessa Franks senaste äventyr. Eller vadå tillbaka? Den släpptes i höstas, det är jag som är sen på bollen.

Om boken

”Hur långt är en författare beredd att gå för att skriva en bästsäljare?

Thrillerförfattaren Raymond Salinas hittas mördad en morgon utanför sitt hem. Han var på väg till bokmässan i Göteborg. Vanessa Frank inser tidigt att den avlidne hade djupgående kontakter inom flera kriminella nätverk, både i Sverige och utlandet. De utgjorde källor i hans researcharbete och poliserna förstår att flera kan ha haft intresse i att se författaren död.

Men Vanessa anar att mordmotivet döljer sig i Salinas kommande bokprojekt, där något ännu större ska avslöjas. För att hitta svaren måste hon följa i de fotspår som ledde författaren rakt in i döden. Hur långt är en författare beredd att gå för att skapa en bästsäljare?

Bestseller bjuder på Vanessa Franks mest komplicerade mordfall hittills. Det är en svindlande metaberättelse där Pascal Engman rör sig genom Stockholms gängkrig, den internationella kokainhandeln och den ökande förekomsten av korruption inom det svenska rättsväsendet.”

The Sauk show

Stefan Sauk står för inläsning, precis som tidigare. Jag gillar Sauks inläsning när det kommer till själva brödtexten. Han har en röst och ton som förmedlar spänning på ett bra sätt. Däremot har jag fortsatt väldigt svårt för det teatraliska, nästan förlöjligande tonfallet i framförandet av dialog. Det gäller inte alla karaktärer, men främst när det är invandrare som ska porträtteras. Det gränsar till löjligt.

En bestseller om en bestseller av en bestseller

Ja. Det är ju meta om något, eller hur? Pascals framgångar har ju knappast gått omärkt förbi. Djupt imponerande och värd alla lovord, för han står sig som en av Sveriges mest kompetenta författare (ingen nämnd, ingen glömd, kära författarvänner!). Lite skojigt är det ju också att det är omöjligt att INTE dra paralleller mellan Pascal och bokens Raymond, men vilken författare hade inte älskat att blåsa in lite av sig själv i en sådan karaktär? Nog om det.

Pascal Engman har kommit att bli en av mina absoluta favoritförfattare. Han skriver tighta, realistiska böcker med hjärna, nerv, hjärta och några glimtar humor. En annan sak som slår mig när jag lyssnar på Bestseller: Den är nästan fjorton timmar lång men känns betydligt kortare. Det är ett bra betyg i sig och ett bevis för den spänningshalt Engman lyckas få till.

Intrigen är i vanlig ordning intressant, karaktärernas resor trovärdiga och alla känns genomtänkta. Likaså märks det att Pascal har kontroll över sin berättelse. Allt finns här av en anledning och jag upplever inga ”kill your darlings” utöver ett fåtal upprepningar av barbröstad natur.

Jag älskar när Pascal pressar ned gaspedalen på allvar och han är förbaskat duktig på actionscener och nerv – men jag upplever ”slutfighten” som lite lätt förvirrande på ett par ställen, lite oklart varför.

Bestseller är på det stora hela en av de bästa i Vanessa Frank-serien. Personligen anser jag nog fortfarande Råttkungen vara den bästa, kanske för att intrigen var den som tilltalade mest, men Bestseller kommer inte close second. Hatten av, för det är inte ofta man serveras tänkvärd spänning på den här nivån.

Bestseller landar fullpott. 5 av 5 pannkakor.