En roterande spegel av musik skriven av Joakim Nordbrandt

Jag har själv ett signerat exemplar av detta unikum, men har även tagit del av Martin Hallands uppläsning.

Vi kan väl börja där? Martin Halland, skådespelare som han är, gör ett gediget jobb. Han har nog med känsla, gör inga större utsvävningar.

filmer böcker ljudböcker online

Boken i sig då? En roterande spegel av musik är inte likt något annat ni lyssnat på, så mycket kan jag garantera. Det är en kombination av noveller och dikter. Jag rekommenderar dock att man lyssnar på denna vid fullt fokus för att inte missa djupet och, ibland, mörkret. Vissa delar kräver, och förtjänar, helt enkelt omlyssning.

Personligen är jag inget fan av dikter, men Nordbrandts säregna, fantastiska språk kombinerat med underfundig humor och svärta är förtrollande. Det är dock novellerna jag fastnar för mest, såväl långa som korta. Förlåt, jag vill inte tjata, men språket är så förbaskat vackert. Vartenda ord har vägts på guldvåg och skapar en rytm som gör att man bara vill fortsätta.

Esset i hela den här samligen är novellen ”Phantasmagoria”. Den har figurerat i både Novellpodden och Monsterboxen (där ni även kan njuta av min egen WW2/zombie-mashup ”Maginot”) och förtrollat alla jag vet som läst eller lyssnat på den. Monsterboxens Emil Eriksson kallade den bland annat ”Lovecraft at his best” och jag håller med. Phantasmagoria är en fascinerande, hyperintelligent och alldeles beroendeframkallande berättelse om kärlek, förlust och det övernaturliga. En moden spökhistoria som förtjänar en filmatisering. Ja. Så långt vågar jag sträcka mig.

Kort och gott. En roterande spegel av musik kräver sin lyssning.

Betyget, även om sådant är svårt att ta på:

5 av 5 pannkakor.

En roterande spegel av musik – Joakim Nordbrandt

”En roterande spegel av musik” är ett poetiskt och suggestivt verk av Joakim Nordbrandt, där titelns bild fungerar som en metafor för själva upplevelsen av ljud, rörelse och inre reflektion. Nordbrandt är känd för att förena det musikaliska med det filosofiska, och i detta verk tar han lyssnaren med in i ett rum där ljudet inte bara är något man hör, utan något man ser, känner och speglas i.

Vad man upptäcker är att den:

• Har en musik som växer
• Introspektion
• Konkret och abstrakt
• Tid och perception

Musiken växer fram i cirklar, som om varje ton kastades tillbaka i ett roterande ljus. Melodierna återkommer men förändras, som reflektioner i en spegel som aldrig står still. Detta ger känslan av både kontinuitet och upplösning – ett slags musikalisk meditation där det bekanta hela tiden förskjuts. Nordbrandt använder rytm och harmonier som om de vore fragment av minnen: igenkännbara men ändå svårfångade, precis som spegelbilder som dansar över en vägg när ljuset bryts.

Verket bär på en stark känsla av introspektion. Det handlar inte om musik som vill imponera eller chockera, utan snarare om musik som vill bjuda in lyssnaren till att stanna upp. Den roterande spegeln blir en symbol för det mänskliga medvetandet – alltid i rörelse, alltid i förändring, men ändå bundet till en kärna av stillhet. I denna rörelse uppstår stunder av klarhet, där man för en kort sekund känner att man förstår något större än sig själv.

Joakim Nordbrandts komposition rör sig mellan det konkreta och det abstrakta. Det finns ögonblick där musiken nästan blir tyst, bara för att åter explodera i en klangrik spiral. I dessa kontraster uppstår dramatik, men också en mjukhet – en känsla av att ljudet själv andas. Titeln antyder att varje lyssnare kommer att speglas olika i verket, precis som en spegel visar något unikt beroende på vem som står framför den.

I grunden är ”En roterande spegel av musik” en betraktelse över tid och perception. Den ställer frågor om hur vi uppfattar rytm, ton och form, men också hur vi uppfattar oss själva i relation till musikens flöde. Nordbrandt låter lyssnaren dras in i en långsam virvel, där man till slut inte vet om man lyssnar på musiken – eller om musiken lyssnar på en själv.

Verket kan upplevas både som en inre resa och som en yttre rörelse. Det är lika mycket en känslomässig upplevelse som en intellektuell. Nordbrandts språk – både musikaliskt och poetiskt – bygger broar mellan sinnesintryck, tankar och minnen. Det är en hyllning till det förgängliga, till ögonblicket då ljudet existerar, speglas, försvinner och återvänder i ny form.

”En roterande spegel av musik” är därmed mer än bara ett stycke – det är en upplevelse av cirkulation, reflektion och stillhet i rörelse. Det är musik som inte försöker ge svar, utan som låter frågorna klinga ut, långsamt, som ringar på vattenytan.