Skampärlorna, av Aline Lilja Gladh
Förutom att Aline är en oerhört trevlig människa och lider av en svårdefinierad fobi för spårvagnar (jag har själv tagit del av denna!) så är hon också en oerhört duktig författare. Och formgivare (för bevis, kolla in omslagen hon gjorde till sina två första böcker – Löjligt snygga!). Skampärlorna är den tredje, fristående delen i Örbyhus-serien.
Om boken
”Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran ser handfallet på när fabriken hans far grundat går upp i lågor. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack. Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand börja snoka i det mystiska fallet. Två parallella berättelser växer samtidigt fram. En ung kvinna i det förflutna söker efter något mer spännande än sitt inrutade liv på landet. Och i vår tid kämpar en annan ung kvinna för att ta sig ur ondskans grepp… Skampärlorna är den tredje, fristående, delen i Örbyhus-serien. En spänningsroman om nattsvart skam, längtan och ett pärlhalsbands mörka historia.”
Flodström läser om pärlor
Viktoria Flodström står för inläsningen och gör det bra. Jag tänker mig att hon har en röst och sätt att läsa in som passar bättre för romance eller feelgood och vet precis varför: Det är för att det är just i den genren jag lyssnat till henne tidigare, men jag ser att hon läst in en hel del annat i betydligt mörkare nyanser. Nog om det. Hon är duktig!
Pärlor åt MC-svin
Jag fastnade snabbt för Alines första bok i serien, Tändstickan. Den ryckte med mig i handlingen redan under inledande minuter och höll mig kvar i ett fast grepp. Det berodde såväl på handling som välbeskrivna miljöer och väl utmejslade karaktärer. Främst blev man lite förtjust i de här MC-knuttarna, Conny och gänget och det återkommer ju såklart även här, vilket jag är glad för. Jag gillar hur Aline lyckas beskriva alltifrån de kriminella elementen till mer vardagliga skeenden på ett sätt som känns naturligt och trovärdigt. Hon får till ett fint flow i språket som för handlingen framåt och håller intresset uppe. Det finns dessutom en del snygga vändningar som gör sitt! Den är dessutom ganska mörk och obehaglig – Man blir inte överdrivet sugen på att semestra i Örbyhus (får mig osökt att tänka på den inte alls obehagliga välkomstskylten till Ånnaboda utanför Örebro där det längst ned till höger med väldigt liten text står Vi väntar på dig.)
Game of pearls
Jag ska erkänna en sak redan nu: Min favoritdel i serien är faktiskt den första. Jag fastnade verkligen för intrigen med gangsters och färgstarka karaktärer. De kommande två är även de mycket bra och visar prov på hur duktig Aline är som författare. Mitt enda problem med Skampärlorna, och det här kan bero på att jag bitvis är ofokuserad, trög eller att boken är lättare att följa om man läser istället för att lyssna: Jag tappar bort mig bland karaktärerna. Skampärlorna har ett ganska stort persongalleri som dessutom skiftar mellan nu- och dåtid och medan det är snyggt hanterat intrigmässigt så glömmer jag ofta bort vem som är vem. Och ibland när (hello, Back to the future!). Det känns lite som att navigera mellan karaktärerna i en säsong Game of thrones. Det låter kanske hårt, men ta det med en nypa salt och vetskapen att det här är långt ifrån första gången jag förvirrats av böcker med brett persongalleri (sett till antalet, inte deras totala BMI). En skickligt berättad historia är det hur som och jag ser fram emot mer av den gladha liljan!